Vad får jag ut av en "snabbis"?

Datum: 2008-10-31 Tid: 21:10:49
Idag var jag på dejt. Det tog 1 min att gå dit, den varade 15 min och det tog 1 min att gå hem.
Kändes det lönt? Inte särskilt.
Fick jag ut ngt av det? Inte direkt.
Han fick nog vad han ville, jag hade gärna haft lite mer tid. Det var en riktig in-ut-sprut-slut och sen "sheet, det går inte mer, ska vi fortsätta en annan gång?" My ass. Jag har nog aldrig känt mig så förnedrad. Av min granne dessutom. Jag brukar aldrig se honom, nu kommer jag säkert börja göra det bara för det.
När man kom hem blev man en aning hånad. Min lillebror hade halloween-fest här hemma och två av mina kusiner var bjudna så min moster var oxå här. Hon och min mamma kunde först inte fatta hur jag kunde göra så men sen skrattade dem bara. Patten var här med en vän och då retade mig ganska mkt. Jaja, jag får väl skylla mig själv, men man kan ju inte vara rädd för att prova nya saker. Man kan ju inte tro att det ska gå bra alltid.
Fast tror han att jag ska komma dit en annan gång för att "fullfölja" det så tror han ju fel.

See ya!

En improviserad skog med fotosession i.

Datum: 2008-10-31 Tid: 14:01:12
Igår var en upptagen dag.
Först gick jag hem till Veronika och tuperade hennes massiva hår. Hon blev jättefin, som alltid. Sen gick vi till stadshuset, jag med mina höga stövlar som jag är van vid att gå i och Veronika med sina högklackade stövlar som hon är mindre van att gå i. Hon fick ont i sina fötter.
Iaf. Vid stadhuset mötte vi Frudden som kommit med bussen hela vägen från MunkaLjungby. Vi tog med oss henne och begav oss in till en liten "skog" som vi hittade i Höganäs. Det var en ganska improviserad skog, för i Höganäs finns det inte så många sådana.
Sen tog vi lite foton i skogen. Får se sen hur dem blir, men troligtvis blir dem jättebra. Kan väl inte bli annat med den fotografen och de modellerna.
När vi var klara med det så gick vi hem till Veronika en liten stund tills hon skulle åka och rida. Då gick jag och Frudden hem till mig och tittade på film. Vi hann inte se så mkt för Nat ringde, så vi gick och hämtade henne sen gick vi och åt pizza. Eller kebab. Med vit kletig sås. Det är inte kul att äta med Nat. Hon är lite äcklig.
Sen gick vi i det iskalla värdet till citygross för att köpa godis. Vilket vi inte gjorde, det blev popcorn ist.
Därefter utnyttjade vi Nats pappa som körde oss så vi kunde hyra film. Shrooms och Supersugen blev det. Shrooms var askonstig, men lite läskig ibland. Supersugen var asrolig.
Efter en massa rökande (för Nats del) och prat, bland annat kom vi på en massa synomnymer för olika ord, Frudden kom med det absolut bästa ordet; CamelToeFace, respekt. iaf efter allt sånt så somnade vi till slut.
På morgonen vaknade vi, gjorde vid oss lite smått, gick till banken, gick till citygross, lämnade Frudden vid bussen, gick till kakboden så Nat kunde köpa kakor och sen gick vi var och en hem till sitt.
Det har varit trevigt.
Idag ska jag bara plugga, Veronika är nere i Malmö och träffar en pojke, lycka till till henne.
Btw, jag är sjukt stressad med allt som har med skolan att göra. Cameltoeface på det.

See ya!

I'm not dead yet!

Datum: 2008-10-29 Tid: 17:12:31
Ska detta kallas lov? My ass. Jag gör fan inget annat än sitter med en jävla massa läxor. Så får man väl skylla sig själv att man ska vara borta ett par veckor oxå. Det hade varit skönt med ett så långt LOV utan att behöva tänka på skolan alls, men gissa vad jag kommer tänka på? Allt jag kommer missa i skolan.
Äh, va fan, jag är en fighter, jag SKA klara detta. På ett eller annat sätt.

Fast imorgon blir det en paus, för Frida kommer hit vid ett-tiden och ska leka fotosession med mig och Veronika. Självklart står Frida som fotograf och jag o Veronika som modeller. Ska blir kul att fottas av ngn som verkligen är bra på att fotta tillsammans med Veronika. Kan nog bli bra det där.
Sen på kvällen så blir det mys hemma hos Nat för min och Fridas del. Man träffar ju inte Frida så ofta. Lite tråkigt, men det kan ju inte hjälpas. Då får man ta loven till hjälp och se till att ses!

Va händer mer då? Jo, får se om jag och Veronika gör ngt på fredag. halloween och allt ju. Kanske åker ner en runda till Malmö eller ngt. Vi får se.
På lördag ska jag till Malmö igen, ska på kalas hos min moster. Ska bli kul att träffa henne.
På kvällen lär man nog inte göra så mkt. Jag och Veronika  är ju inte bjudna på festen som typ alla andra i vår umgängeskrets är. Vilket nog beror på mig, men det är ju inte mkt man kan göra åt det.
Annars får man bara ta det lugnt hemma.
Sen på söndag blir det till att plugga en massa igen, och sen går man bara i skolan måndag och tisdag. På onsdag ska jag till Lund för att få medicin, på torsdag ska jag göra ultraljud och röntgas och på fredag blir jag inskriven och får en rundvandring på intensiven. Sen får jag åka hem till på söndag och ja, sen på måndagen gäller det.
Men det är ju ett tag kvar fortfarande.

See ya!

SyskonStund

Datum: 2008-10-27 Tid: 14:17:18
Igår kväll gick jag och duschade och sen tänkte jag gå och lägga mig. Men när jag kommer ut ur duschen så har Jennifer kommit hem så jag tittar in till henne för att se hur hon har det. Som vanligt är hon otroligt pratsjuk så jag blir sittandes där inne väldigt länge.
Vi pratar dels om hennes problem med pojkar och dels mina komiska historier. Bara man tar henne på rätt sätt och anpassar sig efter henne så går det faktiskt att umgås med henne.
Sen gjorde jag en kopp te och hon drack en sån varma-koppen-soppa och vi hade lite mys på hennes rum. Sånt händer ju inte ofta nuförtiden, hon är nästan aldrig hemma och när hon väl är det. Ja, då är det som det är. Förhoppningsvis blir allt bättre med henne, för nu har det snart spårat ut totalt.
Men efter vi hade suttit där ett tag så skulle jag bara gå och borsta tänderna, när jag kom tillbaka så hade hon somnat. Mitt i en tidning hon la och läste. Det är så typiskt henne.
Idag har det dock inte varit lika lugnt, men det är ju en helt annan sak när man är med henne själv. Hon klarar nog inte av mer än en människa i taget. Om ens det.

See ya!

"Älskade" lilla håla.

Datum: 2008-10-26 Tid: 20:43:59
Nu har jag fått nog. Som fan.
Först var det en kille som började stöta på mig, som sa att han bor i Höganäs och han brukar se mig på det område där jag bor. Till slut kommer det fram att han bor några trapphus bort från mig, på samma gård. Läskigt, jag har aldrig sett honom. Han vill att jag ska komma hem till honom. Jag var lite tveksam men nu börjar jag fundera, lixom varför inte? Han ser ju helt okej ut, det är inte det. Men jag har ju alltid sagt; inga höganäsare! Fast undantag finns väl? Jag får se hur det blir, jag har väl inget att förlora?
Sen var det en annan MAN som jag brukar se härute med sina TRE barn (och som bor i samma trappuppgång som min andra beundrare), som skriver till mig och berättar hur söt jag är. Jag tror jag dör. Jaja, all positiv uppmärksamhet ska man väl vara glad över?
Men! Trodde ni att det var allt så tror ni fel. Nu precis så addar en kille mig, sägar att han har sett mig där jag bor och ja, resten är ju som det är....

Jag ska flytta härifrån så fort jag bara kan, seriöst, jag pallar inte denna jävla hålan. Det är ju helt jävla sjukt. Nej, Stockholm 2010, here we come! Dvs, jag och Veronika!

See ya! (iaf om du bor i Höganäs)

Regn, halloween och utvecklingssamtal.

Datum: 2008-10-24 Tid: 09:55:13
Det regnar, det är halloweenstämning på skolan och jag har precis haft utvecklingssamtal.
Okej, en sak i taget. Det regnar, och ja, jag tycker det kan vara mysigt. Om man bara ska vara hemma en dag och typ titta på film. Måste man ge sig ut så är det inte lika kul.
Halloween-stämning. Det är mysigt, dock gick jag in "fel" håll så jag blev inte skrämd, men det gjorde inte mig ngt. Annars var en av toaletterna avspärrade för det la en död gubbe där. Förut har dem haft löv på golvet på undervåningen. Men lärarna klagade på det så nu la det en massa söndeklippta papperslappar där som skulle likna löv. Originellt. Och en massa gravstenar, rök och annat mys.
Utvecklingssamtal. Det gick som vanligt. Typ allt var bra, som vanligt. Så är jag ju överambitiös oxå. Kan ju inte jag hjälpa. Det värsta var att jag hade utevecklingssamtal klockan nio och sen har jag inte lektion förrän klockan tolv. Då har jag 45 minuters fysik, och that's it. Kul att jag stannade kvar i skolan då i ett par timmar. Men jag tänkte vara duktig och skriva min engelska bokrecension. Lite har jag gjort, men nu var jag tvungen att ha en paus.
Men! Nu har man ju snart lov. Jävligt skönt, jag är så sjukt trött. Det blir väl dock bara en massa pluggande på lovet ändå. Äsch, det löser sig.

See ya!

Hanterar killar sprit bättre än tjejer?

Datum: 2008-10-23 Tid: 19:47:20
Jag har alltid trott att det har varit så, att killar typ inte blir fulla, att det bara är tjejer som blir jättepåverkade. Ganska för att jag bara ser det från mitt perspektiv och hur jag själv uppattar det när jag är "lite" dragen.  Men det är kanske inte så konsigt, jämfört med mig när jag är på topp så är väl alla nyktra. Näe, men jag vet inte. Jag har alltid trott att killar inte super sig fulla som tjejer gör.
Som t.ex.
Gantoftakillarna, visst verkade dem packade men inte alls som mig.
Egon, eller va fan han nu hette. Verkade helt nykter.
O.s.v. Det kan ju oxå bero på att jag bara har träffat killar som kanske inte har druckit överhuvudtaget, vad vet jag? Jag tror ju inte det men....
Dessutom känns det inte som att min bror blir särskilt full. De få ggr jag druckit med honom har han inte varit särskilt påverkad. Men nu. Nu super han varje helg typ. Och idag satt jag och pratade med honom och två av hans vänner. De berättade lite om sina utekvällar. Det dem kom ihåg. Och det var typ bara att dem spydde. Nej, inte bara men nästan. De var ju långt ifrån bättre än mig. Alla är nog ganska lika, alltså både killar och tjejer.
Men nu längtar jag tills jag blir 18 så jag oxå kan gå ut, och jag sa till min bror att han måste ta med mig ut ngn gång.

See ya!

Bättre sent än aldrig.

Datum: 2008-10-22 Tid: 16:37:43
Jag har ju btw glömt att berätta om min helg.
I fredags var jag på väla med mamma. Jag köpte bara ett par rosa jeans som jag tittat på förut, nu var dem reade med mer än halva priset så jag var ju tvungen att ha dem även om det inte är världens skönaste passform på dem. Sen köpte jag ett par nätstrumpobyxor oxå, och det var typ allt.
På bussresan hem träffade jag på Nats "trevliga" ragg, som gjorde allt för att ignorera mig. Han är söt. Så jag var tvungen att smsa Nat som ringde mig. Lagom pinsamt med mina trasdockor i en fullsatt buss. Whatever, den passar mig. När jag kom hem gick jag en kort runda med Nat i byn. Lagom dött förruom att det kom typ tio helt random killar springande på gatan. Fast när de hade sprungit förbi var det som om de aldrig hade varit där för det blev så lugnt igen. Läskigt.

I lördags var jag på kalas hos mina fyra thailändska små kusiner. Kul att träffa släkten, spec eftersom man fick höra saker som Häxa, När bestämde du dig för att bli emo?!, Ska du med till Libanon får jag nog köpa en ny garderob till dig. Jaja, dem är släkt, man får väl ta det med en nypa salt.
På kvällen gick jag hem till Veronika där även Mathilda var. Hon hade köpt likadana rosa byxor som mig. Men sånt är inget jag har problem med.
Jag kände mig väldigt ledsen, varför vet jag inte. Eller jo, jag har ju en del saker att välja på, ngt av det måste det ju vara. Fast sen blev vi lite fotosugna så vi tuperade håret, sminkade oss en massa och gick ut Kaptenens trädgård. Det blev en del fina bilder. Fast jag och Veronika ska fota oss mer på lovet. Sånt är kul.

I söndags var jag, hör och häpna, hemma hos min farmor och farfar. Det var ett par år sen sist, och då bor dem några hundra meter från oss typ. Dåligt, men ja, det har ju sina anledningar. Patten skulle egentligen följt med men han var med sina kompisar och meckade med en bil ist. Man får ju prioritera på det sätt man tycker är bäst.
Jaja, fick lite goda kakor och pratade en massa. Bland annat om det som kändes lite tabu men som ändå var tvunget att tas upp, kändes det som. Pappa.
De sa väl bl.a. att de tyckte han hade gjort fel, men han har ju oxå sina problem och att de inte kunde välja sida så att säga. De vill vara neutrala i detta. Och det förstår jag fullkomligt. Fast det känns bra att dem kan vara med båda.

Ja, det var typ min helg. Som om ngn brydde sig. (som om JAG brydde mig ifall ngn brydde sig)

See ya!

Fuck him, fuck allt, jag ger upp. Snart.

Datum: 2008-10-21 Tid: 16:47:15
Jag trodde faktiskt att vi var vänner. Allvarligt talat. Jag trodde det.
Är jag så jävla blåst?
Ska man ta åt sig för bara en sån här sak, eller hur ligger det till. Kan man lixom inte bara säga rakt ut vad man verkligen tycker, ist för att undanhålla eller ljuga. Det är lika jävligt både och.
Nej, fan. Dumhuvudet är vad han är från och med nu för mig. Eller idiotdumhuvudet till och med.
Fuck him. Oj, fel ordval.
Whatever, jag pallar inte bry mig, jag har viktigare saker att tänka på.
Men ändå måste man hålla på och älta det heela tiden. Man vill ju lixom ha en logisk förklaring.
Beror det på hur jag betedde mig sist? (Jag menar, hallå, alla kan väl inte hantera sprit?)
Beror det kanske på henne?
Beror det kanske helt enkelt på att han inte tycker om mig alls såsom jag trodde att han gjorde (dvs som kompisar.) Är jag bara ett jävla obejkt för honom oxå. Fan, då. Kan man inte få välja till vilka man vill vara ett objekt och till vilka man vill vara en person?
Usch, det ska bli skönt med en paus från denna skiten och bekymmra sig för RIKTIGA problem, inte bara sån här skit.
Dock finns det dem jag kommer sakna så det kommer göra ont.
Ha! Jag kommer ha ont i hjärtat på två olika sätt! Tada, va jag är rolig. Men det är ju mitt stora problem, att jag måste göra svåra saker roliga. Jag lider kanske lite av schizofreni. Det hade ju inte förvånat mig. Är det inte det ena så är det de andra, om det inte är allt.
Näe, nu ska jag sluta tramsa med er, jag måste nog gå och skriva i min riktiga dagbok och få ut mina aggressioner helt.

See ya!

Varför inte bara vara ärlig, lixom?

Datum: 2008-10-20 Tid: 11:28:59
Jag blir så sjukt trött på falska människor. Folk som säger en sak men menar en helt annan. Varför har folk så jävla svårt för att bara stå för vad dem säger och tycker?
Helt jävla obegripligt för min del.
Tyvärr så känner jag oftast att det är killar som beter sig på detta viset, själklart finns det puckade tjejer oxå men jag faktiskt inte stött på lika många. Det är fan inte konstigt att jag aldrig kommer lita på ngn.
Jag blir så trött.
Jaja, man får väl vara glad att man har ett par töser som man känner att man verkligen kan lita på.

See ya!

En bra, eller många lite mindre bra?

Datum: 2008-10-19 Tid: 19:02:02
Ngn dag förra veckan fick Veronika ett kedjesms som gick ut på ungefär att man berättade hur mkt man uppskattade sin vän. Detta skulle man sedan skicka vidare till sina 15 närmsta vänner.
Ngn som reagerar?
Ingen?
Bara jag som undrar hur faan man kan har 15 närmsta vänner?!
Det är kanske bara jag som är väldigt vänskapslös. Jag skulle vilja säga att jag har typ tre närmsta vänner, visst sen har jag ett par bekanta oxå, men fan inte så många som 15 som jag skulle kalla mina närmsta vänner?
Är det bara jag som är konstigt eller vad är det? "Ska" man ha så många vänner nuförtiden som ska känna en utan och innan?
Jag hade inte klarat av det iaf, jag är nöjd så som jag har det. Hellre få riktiga än många falska tycker jag. Fast det går kanske att kombinera?

See ya!

Va? Har jag ett liv?

Datum: 2008-10-16 Tid: 21:09:51
Helt plötsligt så känns det som att jag har massor att göra nu en tid framöver.
Imorgon ska jag nog med moder min till väla.
På lördag är det kalas för alla mina fyra thailändska kusiner. (Ja, min morbror lyckades få fyra barn inom loppet på ett par år i samma månad. Det är skillat.)
På söndag ska jag och kanske Patten om han vill, hem till farmor och farfar. Long time, no see. Typ.
Det var denna helgen det. Kanske kan jag leka med Sötungen ngn kväll oxå?

Nästa vecka är det ganska lugnt, både med skolan och allt. Det behövs nog.
Dock ska jag prata med Arne, syon, oxå, that's it typ.

Sen är det lov. Än så länge vet jag att jag ska vara med Nat och Frida en dag, ha en fotosession i ngn skog med Veronika, det läskiga med det är att båda hade idag tänkt på att vi ville göra det utan att vi ens hade pratat med varandra om det. Hey soulmate!
Ja, lovet var det ja. Plugga en massa måste jag nog göra iaf. Troligtvis ska jag leka mer med Veronika, kanske ngn filmkväll lr så. Just det, Anton pratade ju om ngt sånt. Äsch, får se hur det blir.
Sen Halloween. Jag vet inte hur det blir med det, vet ju några som ska ha fest men den blir jag nog inte bjuden på med tanke på hur det gick på deras förra fest jag var på. Får väl skylla mig själv.
Det löser sig nog det med. Lovet blir nog bra iaf. Marknad är det ju oxå, men Veronika ska jobba hela dagen. Kanske går en runda med mamma då. Jag får se.

See ya!

Genom att "skada" småsyskon gör man dem en tjänst.

Datum: 2008-10-16 Tid: 20:23:53
Mina syskon är så tråkiga. Så gnälliga och vääldigt känsliga. Mina två minsta syskon då.
Igår satt lillasyster och viftade med en mugg mot mitt huvud, då slog jag med handen mot den. Ovetandes om min egen styra så den hamnade rakt i hennes öga. Hon fick panik och skrek som en galning.
Lite får man väl ändå tåla? Och det var faktiskt inte meningen...
Idag satt jag och lillebror och ritade mittemot varandra vid köksbordet. Då fick jag en hemsk lust att kasta mitt suddi i huvudet på honom. Så det gjorde jag. Han tyckte inte att det var lika kul som jag gjorde, han kastade sin penna på mig sen sprang han iväg och började böla. Sällan. Han är faktiskt överdrivet känslig, vad gäller allting. Tråkigt. Jag försöker ju bara liva upp dem lite.
Men näe, då tycker mamma att jag är en sadist, är elak och att jag inte har ngn som helst känsla för vad som är kul.
Jag menar, hallå? Det är ju skitkul, dessutom måste de små lära sig att leva i den hårda världen. Då är muggar och suddin det minsta man kan få i huvudet. De får ju fatta att jag bara gör dem en tjänst.

see ya!

Ibland blir jag stolt. Duktiga mig!

Datum: 2008-10-15 Tid: 17:49:32
Rebecka smarthuvud glömde sina biologisaker hemma idag så hon fick gå hem ist för att jobba på den hemska rapporten sista lektionen. Gjorde kanske inte så jättemkt för då var jag ist duktig och fick gjort en massa hemma, mer än vad jag antagligen hade fått i skolan, dessutom fick jag gå hem lite tidigare. Det kan ju behövas ibland.
Vi hade btw matteprov idag oxå. Jag, Maggie och Mathilda satt där ungefär hälften av den tiden som de andra behövde på sig. Jag fattar verkligen inte hur de andra kunde sitta så länge. Antingen har jag gjort helt jävla fel, eller jävligt rätt bara. Jag vågar inte gissa på ngt av det, jag får se hur det blir när jag väl får tillbaka det.
Nu ska jag snart äta middag och sen tänkte jag göra lite fysik och historia-läxa, för jag känner mig väldigt duktig idag. Jag gick dock inte till idrotten idag för det regnade och jag ville inte bli blöt men ist satt jag i skolan och gjorde idrottsinlämningen, det kan väl vara lika bra eftersom jag inte får gjort ett skit borta i gympasalen.
Duktiga duktiga mig idag, så stolt jag blir. Typ.

Fast sen vid åtta tiden ska jag dra mig hem till Nat, snacka skit, dricka te och kolla Grey´s, det vanliga u know. Men väldigt mysigt och trevligt. Tyvärr var det ett tag sen pga en massa äckliga prov jag har varit tvungen att plugga till, men det blir ändring på det nu, hoppas jag. Eller ja, ett tag till iaf.

See ya!

Avskedsbrev...

Datum: 2008-10-14 Tid: 19:23:11
Ja. Jag tänker vara jävligt nördig och faktiskt skriva ett och annat avskedsbrev.
Nej. Jag tror verkligen inte att jag kommer dö, abslout inte. MEN! Risken finns ju faktiskt, därmed har jag kommit på att jag nog måste skriva ihop ett par avskedsbrev. Det finns faktiskt folk som betyder så otroligt mkt för mig, som har hjälpt mig att bli den jag är och alltid kunna göra mig glad. Dock är jag så väldigt värdelös att berätta sådana här saker, att få det att verkligen låta som att jag menar det.
Därför tänker jag vara så fullständigt töntig/seriös/överdriven/konstig (kalla det vad du vill) och skriva avskedsbrev. Betyder jag oxå ngt för dem som jag tänker skriva till så är det ju bara bra, då kanske de blir glada av att få ett litet brev av mig så de kanske minns mig lite mer. Ja, jag ska bli oförglömlig. Jag ska inte bara dö (vilket jag inte kommer göra, men hypotetiskt sett) utan att lämna spår, jag tänker inte bara försvinna ur folks minne om ngn månad eller så. Nej, antingen ska jag finnas kvar som en liten nagel i ögat eller bara som ngt väldigt trevligt hos folk.
Jag tänker bl.a. skriva till min mamma (ofc.) mina syskon får ett gemensamt, sen är det nog fyra andra speciella som får vars ett. Ja, gubbjävlen får väl oxå ett, men det blir snarare ett hatbrev.
Men, självklart finns det fler jag tycker om och kommer sakna (om man nu kan det), men jag kan ju inte skriva femtioelva avskedsbrev direkt. Det kan ju bli lite jobbigt.
Fast alla får ju självklart komma på min begravning, även om jag tycker det är lite dåligt att folk att inte ens kunna säga "hoppas allt går bra" lr liknande, men jag får väl inse att alla inte fattar hur stort det är, att inte alla bryr sig och att visa kanske inte vet hur dem ska agera mot mig. Men jag ska inte vara långsint, alla är välkomna på min begravning!
Asså om den pyttelilla risken faktiskt intträffar och jag dör, vilket jag inte ska. Men om det nu är ngn som ens funderar på tanken på att bli orolig, vilket jag inte tror, så behöver ingen vara det. Jag är orolig så det räcker och blir över till alla. Men så är jag en väldigt nervös människa av mig överhuvdtaget, så det är ju inte så konstigt.
Och ja, jag måste reagera på detta "oseriösa" "skämtsamma" sättet, annars vet jag inte hur jag skulle kunna klara av det.

See ya!

Semester, my ass!

Datum: 2008-10-11 Tid: 15:14:57

Stor fucking jävla biologirapport. Kemi-labrapport. Idrottsinlämning. Delprov i matteC.
Jag orkar inte!
Nu jobbar jag dessutom i ett "normalt" tempo, hur fan ska jag klara att läsa in minst tre veckor bara sådär, på allt annat oxå? Usch, det kommer bli tufft. Dock får jag ju vara glad över att både syon och rektorn ska hjälpa mig på bästa sätt så att jag ska kunna klara det, utan att behöva gå om eller läsa upp några ämnen.
Jag vet att det är skillnad men jag klarade ju högstadiet utan att vara i skolan ngt alls under åttan nästan. Så detta ska väl oxå gå bra, men jag fasar som fan för det.
Om det är ngt som kommer döda mig så är det ju skolstressen, inget annat.
När min läkare frågade mig om det var ngt jag oroade mig för så blev svaret:
"Ja, för att inte klara av skolan."  Hur hälsosamt är det att tänka så egentligen? Inte alls, tror jag. But I'm a fucking fighter! Det ska väl inte vara några problem för mig... Typ...
Men då kanske jag ska sätta igång med skolarbetet ist för att sitta här och inte göra ngn som helst nytta. Det tar emot.... jag vill inte. Jo, jag måste, nu ska Rebecka fan och med vara duktig för en gångs skull!

See ya!


Smärtan skrämmer mig mer än döden.

Datum: 2008-10-11 Tid: 09:08:27
Egentligen tänkte jag inte berätta det för ngn, men eftersom jag är som jag är och berättar allt om mig själv, hur skulle jag då kunna hålla detta hemligt? Omöjligt.
Men för att prata lite klarspråk så ska jag sövas, snitta upp hela bröstkorgen, stänga av blodtillförseln till kroppen, stanna hjärtat, ta ut aortan, sätta in en ny i tyg, sy ihop mig, ligga några timmar i respirator och sen kommer jag vakna. Med en jävla massa smärta, jag kan inte ens tänka mig hur jävla ont det kommer göra. Hej, morfin!

Men, jag är inte rädd för att dö överhuvudtaget. Ja, det är en mkt riskfylld operation, men jag tror ändå inte att jag kommer att dö, jag har faktiskt mkt kvar att göra i mitt liv, jag har inte tid att dö. Dessutom är det inget jag själv kommer lida av ändå, det kanske blir värre för min familj och så. Fast min lillebror har sagt att han inte bryr sig om jag dör, min minsta lillasyster är utvecklingsstörd och fattar inte innebörden av det, min äldsta lillasyster säger att hon bara hade blivit glad om jag dog och min storebror... Ja, han säger inte så mkt. Eller jo han frågade faktiskt hur lång tid det skulle ta innan man visste om jag överlevde eller inte. När jag sa att det visste man samma dag så sa han "Tur. För jag ska på slipknot-konsert tre dagar efter, jag vill ju inte springa och vara orolig där." Var det gulligt sagt eller bara korkat? Jag låtsas att det är gulligt.
Men, det är ju onödigt att ens tänka på sånt för som sagt, jag ska inte dö. Dessutom låtsas jag att det bara är som de säger, och kanske inte vet hur de ska agera.

Jag är mer rädd för smärtorna då. Asså jag menar, det kommer ju vara helt olidligt. Bara när jag gjorde biopsier i huvudet och armen så höll jag ju på att dö av smärta trots att jag fått typ fyra morfinsprutor. Hur ska då inte detta kännas, när hela aortan är borta? Läskigt att ens tänka på. Men jag ska väl klara det med...
Hur mkt ska en människa klara av i livet?
Btw, undra om jag kommer få fantomsmärtor sen längre fram? Det hade ju varit ganska coolt. Precis som när man har amputerat ett ben eller ngt.
Jaja, jag ska försöka sluta tänka på det vilket kommer vara helt omöjligt. Jag får nog även be om ursäkt om jag kommer prata/skriva mkt om detta. Jag ska göra mitt bästa och vara så normal som möjligt.

See ya!

Lite rädd, men en flirt på sjukhuset kan ju pigga upp.

Datum: 2008-10-09 Tid: 20:11:08

Jag ska kämpa och jag ska överleva, så är det bara! Om inte för min egen skull så för de få som faktiskt verkar tycka om mig och vill ha mig kvar. Det är anledning nog för mig att finnas kvar ett tag till.

Men. Jag kan inte hjälpa att jag kommer kanske vara lite ledsen, orolig och sådär denna tiden fram tills att det händer, men jag ska föröska skärpa mig så mkt jag bara kan! Det blir kanske inte lika mkt skrivandes här, jag får se hur det blir med den saken.

Btw, när jag var på sjukhuset igår så kom oxå sötingen som jobbar där som nybliven sjukskötare(sköterska?)  skulle jag tro att han är, han ser iaf ut att vara 22-23 år ngt sånt. Kul med en liten flirt på ett annat ganska tråkigt ställe. Han är nog dessutom lite kär i mig oxå för han kom in på mitt rum flera ggr utan att han behövde det, sen när han skulle ta av min nål så tog han med sig handskar men tvekade jättelänge om han skulle ta på dem eller inte. Till slut blev väl lusten för stor att röra vid mig för stor så han körde utan gummit. Oj, förlåt, det kan misstolkas men det beror ju på hur pervers man är. Jaja, kul är det iaf att ha en liten flirt där.
Lär väl kanske få se honom mer i framtiden.

See ya!


Bara ge upp och dö lr fortsätta kämpa?

Datum: 2008-10-07 Tid: 17:50:04
Förut när jag gick på högstadiet så såg nog de flesta mig som "den sjuka", och jag hatade det. Jag ville inte att folk skulle vara så försiktiga och hänsynsfulla mot mig, jag ville bli behandlad som vem som helst. Därför längtade jag tills jag skulle få börja gymnasiet där ingen skulle veta vem jag var, jag kunde bli en "ny" och "normal" människa.
Men, nu bryr sig ingen alls, det är ingen som fattar att jag inte är som alla andra. Ngt jag själv inte kom på förrän nu.
För alla andra i min klass hade ju sett mig som sjukast, när jag bara orkade gå i skolan en lektion om dagen om ens det, och vissa av dem hade ju även besökt mig på sjukhuset.
Nu ser alla bara mig som den, oftast, glada och postitiva människa jag är nu. De ser ju inte hur det tar emot för mig att gå upp på morgonen innan medicinerna har fått en liten verkan, hur jag nästintill dör när jag kommer hem från skolan för att medicinerna håller på att sluta verka.
Så är det ingen som ser mig, tror jag, som en person som inte orkar något alls egentligen, som kämpar hårt som fan för att ens klara av skolan. Jag vet att det kvittar hur många ggr jag säger det dessutom, för är det ingen som ser hur svag jag kan vara, så vet jag att ingen kommer att tro på det.
Jag är bara så trött på allt, jag klarar faktiskt inte hur mkt som helst, och även om det kan vara svårt för andra att tro så har jag gått igenom en del saker som har satt sig på mitt psyke och jag vet faktiskt inte hur mkt mer jag klarar. För ja, även om jag var sjuk fysikt så att säga så sätter det sig på psyket oxå på ett sätt.
Jaja, jag får väl göra som jag gjort länge nu och bara blunda för det och bara kämpa till den dagen då jag inte klarar längre. På riktigt.

See ya!

Jag känner mig så dumförklarad...

Datum: 2008-10-06 Tid: 20:36:23
Jag har ju berättat om förra veckan, mina prov och labrapporter och så som gick väldigt bra. Sen berättade jag även om fysikprovet vi hade som kändes för jävligt, som att jag fattar abslout ingenting.
Spec en uppgift, en uppgift som alla verkade ha haft problem med.
Men iaf så hade vi vår fysiklärare idag och säger att han har rättat typ hälften av proven och att det är bara en hittills som har haft nästan helt rätt på den svåra uppgiften, bara glömt en liten sak.
Så pekar han på mig, och säger "Hon sitter där".
VAAA?! Driver han med mig eller? Jag? Men..asså.. jag fattar ju inget? Louise sitter bredvid mig och frågar hur jag gjorde den. Jag..ehm, ja...jag vet faktiskt inte.
Men asså, är jag verkligen så blind för mina kunskaper? För jag fattar verkligen inte, men hur kan jag då få så "bra" på det jag gör? Det gör ju bara att jag känner mig ännu dummare, än om jag hade trott att jag inte kunnat ngn och sen inte gjort det heller. Men att tro att man inte kan ngt och sen kunna saker. Det känns ju bara..konstigt!
Men man får väl vara glad för det, och kanske börja inse att jag inte är så korkad som jag tror kanske. Men det ska ju inte gå till överdrift heller.

See ya!

Jag vet att jag inte borde, men det är ju så kul!

Datum: 2008-10-05 Tid: 14:11:11
Då är även Alexandra vuxen nu då. Var på 18-årsfest hemma hos henne igår. Lite läskigt var det med tanke på att jag inte kände ngn alls typ från början, men det gick lättare och lättare att socialisera med lite alkohol i kroppen. Dock var detta en "bra" fylla, jag kommer ihåg allt typ men jag hade ändå kul på ett fullt sätt.
Några händelser därifrån då?
Ja, Alexnadra var ganska packad, vilket var kul att se, det var första gången för mig.
Jag pratade väldigt mkt med både Alexandras storasyster och hennes "kusin" , vilka var väldigt trevliga personer. Tsm med Alexandra och hennes syster kom jag fram till att jag nog får följa med Alexandra till ö-a ngn dag och festa hemma hos hennes mamma.
Det dansades en del, även om utrymmet för det var extremt litet.
Som vanligt träffade jag på en kille som jag tyckte tittade lite obehagligt mkt på mig, det visar sig sen att han känner igen mig efter att ha sett bilder på mig på nätet. Jag kände oxå igen honom lite men jag trodde att det var en av Alexandras kompisar som jag kanske hade sett bild på. Så var det inte.
Sen åkte jag bussen hem med honom och en kille till som jag har pratat med via Alexandra men som dock inte hade ngn aning om vem jag var. Lite taskigt.
Jag åkte hela vägen till stadshuset även om jag kunde hoppat av tidigare, men det gjorde jag inte.
Väl vid stadshuset satt vi i en busskur och väntade för att ta en annan buss så pratade jag med den första killen, han som hade känt igen mig och ja, u know me. Det slutade som det gjorde... Men! Jag gick faktiskt inte hela vägen. Enbart för att Nathalie hade kört förbi med Pontus och Pernilla och ringt mig för att fråga om jag ville ha skjuts hem. Det ville jag verkligen, annars vet jag ärligt talat inte om jag hade lyckats ta mig hem själv. Jag är ju som jag är.
Men på det hela var det en mkt trevlig kväll. Alexandra är en mkt underbar människa som jag är glad över att jag fortfarande känner så bra.

See ya!

Ska jag ngn gång sluta vara rädd när jag går hem?

Datum: 2008-10-04 Tid: 12:25:14
Igår var jag hemma hos Veronika och skulle gå hem vid halv två-tiden.
Jag var livrädd.
Ändå är det inte särskilt jättelångt jag ska gå. Förut var jag inte alls rädd när jag var ute när det var mörkt. Då var jag väldigt godtrogen mot människor, nu har jag börjat inse att det faktiskt finns människor som är dumma i huvudet, som våldtar, mördar och misshandlar.
Jag menar, jag vet att det finns dem som tänker: Sånt händer bara andra, inte mig.
Jo, säkert, men om alla skulle gå runder och tänka så, då hade ju inget hänt, lr? Dessutom, trodde jag att jag skulle få en livshotande sjukdom? Nej, för det är oxå sånt som bara händer andra.
Hur fan kunde då jag drabbas? Då finns väl även risken för mig att bli mördad/våldtagen/misshandlad. Bara för att folk inte har ngt bättre för sig en kväll. Och nej, jag tänker inte säga fredag eller lördags kväll, det är lika jävligt om det är en onsdagkväll, eller vilken annan kväll som helst. 
Detta suger riktigt jävla hårt, varför ska man inte få känna sig trygg, varför kan folk bara inte låta bli att använda våld. Det är så sjukt att man ska gå och vara livrädd bara för att man ska kunna ta sig hem. Jag hatar det, men man vill ju inte stanna hemma varendra kväll bara för det.

See ya!

Jag kanske bara skulle ge upp, för Takayasu suger hårt.

Datum: 2008-10-04 Tid: 12:13:23
Jag är så fruktansvärt trött, har troligtvis magsår och sover så extremt dåligt. Dessutom har jag väldigt ont i mitt öra oxå. Och vad beror detta på då? Jag vill skylla det mesta på skolan förutom öronsmärtorna, det är säkert öroninflammation.
Näe då, fel hade jag då.  Magsåren är nog det enda som jag kan skylla på skolan för. Resten säger mamma är tack vare min älskade Takayasu. Som mamma berättar för mig oxå brukar gå under namnet TrötthetsSjukan.
Tack, tusen gånger tack. Inte nog med att skolan är utmattande (vilket jag nog inte är ensam om att tycka) jag ska dessutom gå runder med en sjukdom som är känd för att göra de drabbade jävligt trötta. Det är ju fan inte klokt någonstans.
Jag kunde t.ex. inte fatta hur folk orkade med andra saker än skolan, som t.ex. hästar, teater o.s.v. Men nu har jag ju svaret på det. Det är Takayasu som tar all den energin från mig. Det är fan för jävligt, det gör mig fruktansvärt förbannad, men vad kan jag göra åt saken? Ingenting.

Öronsmärtorna är inte heller öroninflammation, det vet jag själv, men jag låtsas att det är det. Faktum är att det det är exakt samma smärtor som jag hade när jag var som sjukast. Så det är nog lite djupare, men det vill jag inte låtsas om bara. Jag mår fruktiansvärt dåligt överhuvudtaget sen jag sänkte medicinen igen, men det är inget jag tänker erkänna, jag tänker inte äta mer kortison! Jag vägrar, då får dem hellre ge mig mer Remicade... Fan asså, jag orkar inte. It sucks!

See ya!

Hej, Bra Självförtroende! ...och hejdå...

Datum: 2008-10-03 Tid: 20:38:54
(varning för lite skryt här och där^^)
Denna veckan har jag faktiskt känt mig ganska postivit inställd till saker och ting, iaf så har det varit lite bättre än var det var förra veckan. Då mådde jag för jävligt men det är ju inget vi behöver gå in på nu.
Eller veckan började kanske inte så jättebra när man visste att man hade två prov att se fram emot.
Fast när jag väl hade gjort kemiprovet i tisdags så kändes det lite bättre. I onsdags kändes allt underbart då jag fick tillbaka mitt kemiprov med ett MVG, sen fick jag även tillbaka en fysik-labortationsrapport som vi gjort, och på den var jag den enda som fick full pott på. Jag! Som typ, suger på fysik. Det gjorde mig mkt glad!
Fast sen var det fysikprovet som skulle göras igår. Då försvann all min glädje jag tidigare känt i veckan. Fast man ska väl inte vara allt för pessimistisk, vi har ju inte fått tillbaka dem än, men det är likabra att bereda sig på det värsta.
Fast idag fick vi även tillbaka våra erotiska noveller på svenskan. Vår lärare sa att han bara hade skrivit en kommentar på det för det skulle ta för lång tid för honom att prata med alla. Säkert! Han vågade inte, för annars brukar han göra både och. Vilken tönt. Men jag fick iaf MVG på min så jag är nöjd.
Vi började även se filmen Shakespeare in love på svenskan, vilket är en ganska romantisk film. När vi har sett klart den utrbrister Mathilda; Jag älskar vårrullar!  Jaha..? Så romantiskt lagd var hon. Kanske inte lika kul när man bara skriver det men det var kul när det hände. Men hon är ganska kul överhuvudtaget tycker jag.

Nej, nu ska jag gå hem till Veronika och kanske se tredje filmen om Jack Sparrow och alla pirater vilken jag har kommit på att jag inte har sett än. Dåligt av mig.

See ya!

Lite tankar om pojkar.

Datum: 2008-10-01 Tid: 13:13:56

Killar, killar, killar.
Jaa, det finns så många har jag kommit på. Så många olika. På olika sätt och vis. Men vad är drömkillen för mig? Jag är inte riktigt säker på om det verkligen finns en speciell typ som man enart faller för. Dock tror jag att jag har en del kriterier som jag förderar om en kille uppfyller. ´
Jag föredrar om killar är lite mörkare, jag vill inte ha en blek sak. Helst mörbruna ögon, ljusbruna och gröna går oxå bra men jag är inte mkt för blåa ögon, det räcker att jag själv har det.
Sen gillar jag lite mer muskulösa män, grr... Lite att ta i lixom,  jag hade inte velat ha en tanig liten kille. Dock vill jag inte ha en "fet" kille utan en muskulös.
Längden. Ja, längden är faktiskt väääldigt viktigt. För mig måste en kille vara lång, eller iaf helst tio cm längre än mig, så i allmänhet är det kanske inte långt men för mig är det, vilket är det viktiga.
Utseendemässigt är nog det allt, så jag helst gillar det. Men sen tror jag ju inte att jag enbart kommer falal för denna typen av pojkar, det kan ju komma en otroligt charmig pojke som inte uppfyller dessa kraven, för personligheten måste ju oxå vara bra. Då är jag väl ungefär lika tråkig som alla andra och vill ha en snäll, charmig, ärlig kille med humor. Det vill säga, jag kommer aldrig att hitta ngn, för en kille med alla de egenskaperna finns inte.
Då är det bättre att man gör så mig, då räcker det att killarna är charmiga, mer hinner jag inte märka av. Och sådan killar finns det gott om, jag vet inte vad det är killar gör eftersom de har så lätt för att vaar charmiga.
De är killar helt enkelt tror jag.


See ya!


RSS 2.0