Nu räcker det för min del.

Datum: 2008-01-22 Tid: 12:45:52
Hur rädd kan man som kille bli för känslor? Väldigt rädd verkar det som iaf. Visst, jag vet att han har flickvän och ja, det var väl onödigt att säga allt som jag sa. Men han säger ju att han inte kommer ihåg vad jag sa (fast jag är övertygad om att han visst vet), kan han då inte låtsas som ingenting? Det är så jag hade velat ha det iaf. Att vi bara ska glömma och kunna ha det som vanligt. Det säger ju han oxå att han vill. Men my ass att han är som vanligt mot mig. Inte någonstans. Men exempel på det har jag ju redan gett, men det blir ju bara värre och värre.
Men jag är väldigt väl medveten om att han har flickvän och att det är henne han vill ha, så jag menar bara för att han hade kramat, pratat eller ens tittat på mig så betyder det ju verkligen inte att jag tror att han skulle ha känslor för mig, för det vet jag att han inte har och jag har berättat för honom att jag vet vad han känner, så han behöver inte oroa sig. Men ändå är det som att han tror att jag ska överfalla honom på ett eller annat sätt om han skulle komma för nära på ngt sätt. Jag menar, han kan ju knappt hälsa längre, skulle det lixom vara att ; "Vi glömmer och beter oss som vanligt"? Näe, knappast.
Och jag blir så arg och samtidigt ledsen för han är faktiskt en av de bästa vänner jag har haft. Ja, haft, för det känns inte som vi är vänner längre överhuvudtaget. Vilket är lite konstigt tycker jag, med tanke på hur mkt han tyckte om mig, och hur underbar han sa att jag var innan så fattar jag inte varför han bara ignorerar mig p.g.a. en sån här sak. Men det kan ju oxå mkt väl vara så att han ljög innan och det blev en s.k. giltig anledning för honom att bara strunta i mig. Men jag vet inte vad jag ska göra. Helst hade jag ju bara velat glömma honom, det hade varit för jävla skönt, men det vet väl de flesta hur jävla omöjligt det är..?
Fast som med allt så ordnar det väl sig så småningom. Fast det känns för jävligt att jag förstörde vår vänskap bara för att jag sa vad jag sa.

Uppdaterad drygt en halvtimme senare.
Jag är i skolan och skriver detta, precis som jag var i skolan när jag skrev det senare i detta inlägg.
Och när jag hade skrivit färdigt detta och var på väg upp till mitt skåp så träffar jag på *honom* och han är precis som vanligt. Blir man psykiskt störd eller blir man? Men varför var han det, vad var skillnaden mot alla andra gånger jag har träffat honom den senaste tiden, bl.a. tidigare idag?
Jo, hans lilla appendix var inte med honom. Jag menar, är det för att han tycker att det är jobbigt att vara kompis med mig så att hans flickvän ser och vet? För hon vet ju oxå vad jag tycker om honom.
Hm, det är ju mkt möjligt att det är så. Men det är svårt att jämföra hur han är beroende på om hon är med eller inte eftersom hon är med honom mer eller mindre hela tiden.
Och ja, jag måste annalysera allt in i minsta detalj.

Bring it to me.

Datum: 2008-01-17 Tid: 19:02:22
Jag tycker att det är lite småmärkligt så olika man kan må, och känna sig. Från dag till dag alltså.
Ena dagen känns det som att man klarar allt, håret är perfekt, kläderna sitter bra och allt bara, ja ler mot en. Men sen en annan dag går inget rätt, inga kläder passar, håret fittar sig och man känner bara för att gråta.

Oftast kände jag mig som det sista innan, men nu förtiden mår jag oftast väldigt bra med mig själv. Det mesta fungerar, visst det finns väl en och annan sak som inte går riktigt som jag kanske hade velat, men jag menar, varför klaga? Det kan ju alltid bli sämre, så man får lixom vara glad för det lilla man har.

Och med tanke på hur jag har mått innan, både psykiskt och fysiskt så känns det så jävla bra att man mår bra nu, men det känns samtidigt väldigt konstigt, så ovant lixom. Men det är små saker som gör det; håret, kinderna, kläder och sånt. Ytliga saker. Innan har jag inte överhuvudtaget fattat varför man orkar bry sig om sånt. Jag menar, när man ligger för döden och kämpar för sitt liv så kan man inte riktigt fatta varför det skulle vara ett problem att ha tunt hår t.ex. Men nu när det hemska är så långt bakom mig och man har börjat leva på ett lite annat sätt så kan man förstå det. Ja, känslor, livet och människor är konstiga.
Nu är det nästan så jag tycker det är konstigt hur jag kunde gnälla på att ligga i en säng med en massa personer som bara passade upp på mig och gav mig nästan vad jag än ville ha. Visst, smärtan kan jag ju fortfarande komma ihåg så jag vet att det inte bara var ngn vilosemster, men man vill nästan se det som det.

Fast jag trivs ganska bra med mitt liv nu iaf, och det är jag glad över.

Hade jag kunnat.

Datum: 2008-01-16 Tid: 19:44:05
Det finns inget jag hellre hade velat sluta bry mig om än honom, men det går ju fan inte! Hur man än försöker så går det inte. Visst, har man inte träffat honom på ett par dagar så går det ju lättare, men så fort man träffar honom igen så är det ju kört. Men så småningom går det väl över, det brukar det ju göra.
Fast det känns som att han har blivit lixom rädd och avikande mot mig nu sen jag berättade mer än vad jag borde ha gjort. Asså det är bara småsaker, men ändå. Som innan verkade han alltid bli glad över att träffa mig, så känns det inte nu. Innan kramade han mig med båda armarna, nu bara med en. Ja, asså det är ju bara löjliga saker, men jag kan inte hjälpa att märka det och sedan annalysera det från alla håll och kanter. Dessutom känns det inte som om att han skulle prata med mig om ngt viktigt nu, det kändes som att jag iaf kunde prata med honom om det mesta innan. Men det ändras kanske. Det är ju kanske bara jag som överdriver, eller så om inte, så kommer han väl förhoppningsvis över det, och kan bete sig som förut oavsett vilka känslor jag har eller inte har för honom.

Näe, jag borde inte prata eller tänka på honom så mkt, men som sagt så är det väldigt svårt att låta bli.

Då tycker jag iaf att det är tur att det går så fantastiskt bra i skolan ( den sk. sociala biten iaf), trivs så jävla bra i klassen. Det känns som att jag passar in och man kan vara sig själv för en gångs skull. Visst, det finns ju ett och annat jag inte är så överförtjust i med klassen, men inget man inte kan leva med.
Har iaf hittat ett par människor som jag bara tycker så mkt om, och förhoppningsvis är det ömsesidigt.
Och det känns så konstigt, för jag har aldrig haft ngt liknande förr.

Btw, så vet jag att jag är otroligt dålig på att uppdatera här, men jag orkar inte. Har jag ngt jättevikitgt jag vill skriva av mig om så gör jag det i min skriftliga dagbok. Dessutom har jag inte ett så intressant liv.

Och nu då?

Datum: 2008-01-06 Tid: 16:37:38
Då var det över. 2007 alltså. Året blev väl bättre än de två föregående, men jag skulle ändå inte vilja säga att det var perfekt, men jag hoppas på att 2008 blir bättre än bra. Detta året vill jag ha de någorlunda som andra, och leva.

Nyår var väldigt väldigt trevligt, det jag kommer ihåg av det iaf. Visst, jag gjorde väl bort mig en del, men jag menar vem har inte gjort det? Och just denna gången råkade det vara min tur. Det är inget jag gjorde som jag har dödsångest för att jag gjorde, och jag tänker inte skämmas för ngt. Man får se det som en rolig grejj bara, annars kommer jag aldrig klara detta.
Men, jag är väldigt glad över hur personen som jag antagligen gjorde bort mig för mest hanterade det hela. Visst, han säger att han inte kommer ihåg någonting, vilket jag inte riktigt tror på, för om jag kommer ihåg borde han komma ihåg... Men iaf, det känns ändå som att han säger det bara för att vi ska kunna låtsas som ingenting och fortsätta med hur det var innan. Så det är jag ganska glad över.
Men man får se hur det blir i skolan, om folk säger ngt. Jag menar, varför skulle dem egentligen? Jag är väl knappast den första och enda i världen som gör ngt liknande?

Näe, jag hade roligt och för mig var det det viktigaste :-)

RSS 2.0