"Love Hurts"

Det gör så otroligt ont, jag har aldrig varit med om ngt värre. Och jag har varit med om smärtor, värre än vad ni kan tänka er.
Men jag är ju van vid fyskisk smärta, och denna psykiska smärta är nästan värre.
Ingen fysisk smärta jag har haft har varit värre än denna psykiska smärta jag känner nu. Det är olidligt.
Men det kanske beror på att vid varenda fysisk smärta jag har haft så har jag fått relativ snabb hjälp, av läkare, sköterskor och inte minst av en massa smärtstillande mediciner.
Men vad gör man mot psykisk smärta? Finns det ngn medicin mot det? Ngn liten vit tablett som jag kan svälja ner med lite vatten?
Vad jag vet så finns det inte. Tyvärr. Isf hade jag tagit en sådan för länge sedan.

Men det är väl bara att försöka glömma. Fast hur lätt är det när min hjärna tänker mer än vad den gjort under hela min livstid nästan, känns det som?

Eftersom jag inte träffar honom alls på en vecka nu så kanske, kanske, jag lyckas släppa honom.
Men det är väl till att hoppas på för mkt.

Jag känner mig så patetisk, för jag har ju alltid varit emot sånt här trams. När man lever under de omständigheter som jag gjorde innan så kan man inte fatta hur folk kan tycka att sånt här är ett livsproblem.
Jag fattade inte hur man kunde gråta över en kille, förr grät jag bara över en sjukdom. Det kändes så mkt viktigare.
Men nu när jag mår bättre och sjukdomen inte gör sig påmind lika mkt längre så förstår jag folk som klagar över kärlek som ett problem och gråter över killar.

Fast jag önskar att jag inte visste hur det var.

Jag är deprimerad, men jag hoppas att jag snart är över det.

Åsikter

Ditt namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Sugar or Spice?

Trackback
RSS 2.0