Det känns...konstigt.

Jag har aldrig haft många vänner, en och en annan då och då bara.
Men aldrig ngn som har stått mig riktigt nära länge.
Jag hade en när jag gick i sjuan, men det blev svårt att fortsätta umgås när jag blev sjuk. Så det gick ett år sedan började hon på gymnasiet och då sågs man inte så mkt mer. Visst, vi håller fortfarande kontakten men inte alls på samma sätt.
Fast jag har ju alltid haft klasskamrater. Kompisar i klassen lixom, jag har aldrig känt mig direkt utanför i skolan. Men jag har aldrig haft ngn att vara med på fritiden inte på ett par år iaf.
Visst, jag har ju inte kunnat umgås med ngn ett av de åren men ändå...

Och folk säger att man får veta vilka som är ens äkta vänner när man blir allvarligt sjuk. Det var inget jag kände av. Det enda jag märkte av var att några i min klass ringde och pratade med mig. Men det kändes bara som att de gjorde det för att de skulle vara dem som visste ngt om mig. Eftersom de flesta på skolan visste om att jag var sjuk så verkade det som att de bara frågade hur det var med mig för att de sen skulle kunna berätta för alla andra. Jag vet ju inte om det var så men jag fick en väldigt stark känsla av att det var så.

Fast nu verkar det bli annorlunda. Hoppas jag.
De flesta i min nya klass verkar vara äkta. Vänner som bryr sig av de rätta anledningarna.

Som igårkväll, då kom tre från min klass plus en till hem till mig på kvällen och frågade om jag ville följa med ut.
Självklart ville jag det. Så hade aldrig ngn i min gamla klass gjort, så det blev jag väldigt glad över.
Men, även om det kändes bra så var det oxå konstigt.
Varför vill folk vara med mig nu, så har det ju aldrig varit innan?

Åsikter
Postat av: Your secret lover

för att vi gillar dig och bryr oss om dig.

2007-10-31 @ 09:07:32
Postat av: Nat

Jag hatade er i 7:an ni kallade mig osthyvel!xD

2007-10-31 @ 13:03:16

Ditt namn:
Kom ihåg mig

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Sugar or Spice?

Trackback
RSS 2.0