Cellgifter, usch jag mår illa.

Datum: 2007-11-29 Tid: 19:14:50
Det är ju egentligen så tydligt. Att livet inte är till för mig, inte på samma sätt som för alla andra iaf. Och även om det är väldigt svårt så börjar jag acceptera det nu.

Men jag blir så himla arg. För första gången på snart tre år började jag känna mig bra, som en människa igen. Det kändes lite som  att jag var som andra, att jag passade in. Men det är det ju slut på nu.

Ska tredubbla min dos kortison. Jag som äntligen hade kommit ner på 10 mg/ dag, efter att ha haft som mest 60 mg/ dag och typ 5-7.5 mg/dag är en acceptabel dos, utan mkt biverkningar. Men nej, då måste jag gå upp till 30 mg igen. Förhoppningsvis bara snabbt, de ska försöka minska dosen så fort som möjligt. Och de hoppades kunna vara nere på åtminstonde 15 mg om en månad. Men ändå.
Dessutom har jag nu gått ner typ 12 kg och minskat mitt midjemått med typ 20 cm sen jag var som störst, eller vad man ska kalla det. Och det känns väldigt deprimerande att mkt av det kommer att komma tillbaka bara på några veckor, om ens det.
Jag ska även höja dosen cellgift, och ta sprutor igen, även om jag precis gått över till tabletter så ska jag byta igen. Anledningen till att jag fick ta tabletter innan var för att jag fick jätteont i magen och mådde jätteilla över sprutorna, men de hjälper bättre så därför måste jag ta dem igen. Men jag ska oxå börja ta en annan medicin som är mot biverkningarna av cellgiftet. Så jag får se hur det går.
Men jag ska ta sprutan idag och det tar emot jättemkt, jag mår så illa bara av att tänka på det, det är helt obeskrivligt.

Fast egentligen ville min läkare att jag skulle stanna över natten när jag var där i tisdags men det ville inte jag för jag ville inte missa skolan så till slut lyckades jag övertyga honom om att jag skulle få komma hem. Fast jag ångrade det lite sen i onsdags, det hade varit skönt att bara ligga där och ta det lugnt, och dessutom gjorde vi inte mkt viktigt i skolan. Men så är det ju, hoppas att det kan bli bra nu. Men som alltid är det väl till att hoppas på för mkt.

Relax weekend.

Datum: 2007-11-24 Tid: 20:56:51
Inget ansträngande, bara ta det lugnt. Så har jag typ planerat min helg. Men lite måste jag ändå göra för att inte bli helt rastlös. Men inga långa nätter, spec. inte hemifrån och inga tidiga morganar.
Nej, bara ta tiden lite som den kommer.

Igår kväll kom min moster hit med massa ost, snacks, kex och frukt. Så det blev en liten ostbricka. Vilket jag tycker är otroligt gott. När vi åt det så spelade vi oxå alfapet. Jag, lillasyster, mamma och moster. Vilket jag tycker är ganska kul eftersom jag ofta vinner. Vilket mamma hatar, och kan sitta och sura över ganska länge. Men som tur var så vann hon en gång igår så det var ju bra.
Idag sov jag inte så länge, vaknade av smärtor, som jag gjort den senaste veckan så jag gick och tog panodil men somnade inte riktigt om igen. Men gick inte upp förrän vid tio, då hade jag ändå legat i sängen typ två timmar.
Förmiddagen spenderade jag framför tv'n. Tittade först på en familjejulfilm, vilket jag älskar, det får en att komma lite i julstämmning men får mig att längta ännu mer till nästa vecka, när det börjar på riktigt.

Sen efter jag hade ätit lunch så skrev jag lite på mitt franskaarbete. Som ska vara på minst 400 ord och på franska. Vilket gör att jag måste slå upp typ varannat ord, vilket gör att det tar en hel evighet.
När jag hade hållt på med det ett tag så gick jag och mamma till citygross för att handla. Vi handlade bl.a. hönökaka med mjukost, som vi åt till kvällsmat (efter att ha haft det i ugnen), vi köpte även glass, som jag redan har skrivit om i föregående inlägg.

Därefter har det inte hänt så mkt, nu ska jag snart titta på tv tänkte jag. "Familjen är värre", som jag iofs redan har sett men som jag tycker är ganska rolig, så jag kan se den igen.

Imorgon vet jag inte om jag kanske ringer farmor för att se om jag och Patten kan komma dit, om han nu vill. Annars måste jag bara ta bort och sätta på nytt nagellack. Och göra lite mer franska.

Så ja, detta har än så länge varit en lugn helg, och lär väl fortsätta så. Men det gör inte mig ngt. Det behövs.

Glass med smak av Tiramisu.

Datum: 2007-11-24 Tid: 20:44:13
Idag har jag ätit glass med smak av Tiramisu. Det var faktiskt gott.
Fast jag var väldigt skeptisk till det hela till en början.
För det första: glass. Jag är inte så förtjust i glass, isf ska det vara isglass eller sorbet tycker jag.
För det andra: Kaffe och rom smak. Visst, jag dricker kaffe ibland men jag ska ju inte säga att det är min favoritdryck iaf. Och rom, nej det har jag faktiskt aldrig smakat innan.

Jag valde mellan den och en annan med en massa olika sorts chokladsaker. Vit chokladglass, chokladsås, chokladbitar o.s.v. Men jag tyckte det verkade lite tråkigt. För jag är definitivt en chokladmänniska och äter oftast (om inte alltid) chokladglass de få ggr när jag faktiskt äter glass. Så jag ville prova ngt nytt och det fick bli den här med smak av tiarmisu.
Och den kan jag starkt rekommendera. Om man gillar kaffe d.v.s.

Remicade, please!

Datum: 2007-11-23 Tid: 19:32:54
Jag trodde faktiskt att jag skulle slippa all sån här smärta nu förtiden. Men nej, tydligen så hade jag fel.
Den senaste veckan har det känts likande som det gjorde när jag först blev sjuk för snart tre år sen. En otrolig smärta i ryggen som inte försvinner vare sig man sitter, ligger eller står. Den finns där hela tiden.
Men som min bror, storebror dessutom, sa ; Hur kan du ha ont i ryggen när din sjukdom sitter i blodkärlen?
En ganska smart fråga iofs, men jag menar hur hade det sett ut om jag hade gått och sagt att jag hade ont i mina blodkärl, i aortan? Det är ju ganska svårt att veta att det är exakt där man har ont.
Men nu har det även blivit ännu värre för jag känner det på framsidan också, alltså i bröstet. Vilket är väldigt obehagligt eftersom då känns det som att det är hjärtat som det är fel på.
Blodkärlen vid öronen är oxå inflamerade och därför har jag även väldigt ont där. Så kort och gott: Jag mår inte så bra för tillfället.

Så jag längar otroligt mkt till tisdag kväll, när jag har fått Remicade för då mår jag genast mkt bättre. Denna gången ska jag dessutom få en högre dos. Det beror nog mkt på att jag har sänkt min dos med cytostatika (cellgifter) som jag måste ha mer Remicade. Anledningen till att jag var tvungen att sänka det var för att jag mådde alledes för illa av det. Jag mår ju fortfarande illa ofta, särskilt i skolan när man äter och det är ju alltid lika kul när folk ska kommentera att man inte äter fast man inte kan hjälpa det. Jag vill helst inte säga varför jag inte kan äta så mkt heller, för jag hatar att skylla saker på min sjukdom eller mediciner. Fast jag hade ju kunnat göra det väldigt ofta.
Men iaf, jag hoppas ju att det funkar nu efter jag fått Remicade iaf, eftersom jag tror att jag ska få min maxdos nu (man får bara ha en viss mängd beroende på hur mkt man väger) och jag kan inte få det oftare. Egentligen ska man bara ha det var åttonde vecka, men jag måste ha det så ofta som var fjärde.

Man är inte bara sjuk, man är det rejält oxå.

I don´t wanna be you.

Datum: 2007-11-22 Tid: 21:28:22
Jag trivs i mina skor jag går i. Jag är jag, och det kan jag leva med. Även om det kan vara svårt är det inte så att jag har det mycket sämre än många andra. Inte för tillfället iaf.

För att fortsätta skriva om vad jag skrev innan, min syster, så har jag faktiskt umgåtts med henne ett tag nu och det har fungerat förvånansvärt bra. Än så länge.
Hon har precis varit ute och ätit med en spciallärare lr ngt som vill hjälpa henne lite p.g.a. att hon har så mkt problem. När hon sen kom hem därifrån var hon väldigt glad, inte alls som hon brukar vara när hon har varit ute med kompisar. Då kommer hon hem, svär, slåss och bråkar mer än annars. Men idag var hon väldigt lugn och harmonisk om man får uttrycka sig så.
Dessutom var det bara jag som var hemma och vaken och det brukar alltid bli bättre. Att umgås med henne på tu man hand. Anledningen till att bara jag var hemma o vaken är för mamma är på kurs, patten e hos sin flickvän och de små hade jag nästan precis gått och lagt när hon kom hem.
Så vi satte oss vid varsin data, och pratade lite. Sen fick jag ont i ryggen av att sitta vid datan, som så ofta så jag gick till soffan och lade mig för att läsa lite läxor. Samtidigt pratade vi lite till, och sen förhörde hon mig på mina engelska glosor. När hon var klar med det så läste hon några fler glosor, som jag inte hade lärt mig än och så fick jag lixom gissa mig till vad det betydde, eller så bara jag hittade på en massa saker så hon skulle skratta, och det gjorde hon. Ibland förstår jag mig inte på hennes humor. Men som sagt, hon är lite som en sjuåring. Det är iaf bättre än att skrika på varandra.

Och just nu sitter vi vid varsin data och lyssnar på Good Charlotte, typ den enda musik vi har gemensamt. Om inte det enda vi har gemensamt överhuvudtaget...

Är det inte jobbigt att vara tonårssystrar?

Datum: 2007-11-22 Tid: 20:15:36
Va? Hur ska jag kunna veta det? Jag har väl ingen...oj, ja just det. Hon är ju faktiskt 13.
Men jag lovar, det är väldigt svårt att komma ihåg, för mentalt sätt är hon ja, 7 - 8. Så nej, jag tycker inte att vi är som typiska "tonårssystrar" varken på det ena eller andra hållet. Vi är varken jättebra kompisar eller bråkar hela tiden. Iaf inte om smink, hår, kläder o.s.v. Vi har en mer likande relation som den jag har med min lillebror som är 7 år.

Men ibland kan jag tycka det är lite tråkigt, att vi inte har det som andra. Att vi inte kan prata med varandra så bra. Särskilt om man jämför min mamma och hennes systrar. Visst, alla är väl kanske inte jättebra kompisar men alla har iaf minst en de är bra vän med. Som de typ går ut och festar med, pratar ofta i telefon med o.s.v.

Jag är ju övertygad om att det aldrig kommer att bli så mellan mig och min syster. P.g.a. att hon är som hon är. Men vem vet? Det kanske bättrar sig.
Och även om det kan komma senare så kan det inte bli som med min mamma och mostrar iaf, för de började umgås med varandra väldigt tidigt, i mellanstadiet- högstadiet. Och vi kan inte skylla på att det är för många år mellan oss, för det är inte mindre mellan mina mostrar och mamma.

Men, man kan ju inte få allt här i världen. Jag ska ju ändå inte stanna kvar här i krokarna hade jag tänkt så då gör det inget om jag inte är så jättetight med henne. Eller ngt sånt.

Redan.

Datum: 2007-11-22 Tid: 19:01:30
Nu börjar det verkligen märkas att man har valt den "svåra" linjen. Som många säger att den är, jag vet ju inte om det är så, men det verkar nästan så. Iofs har jag ju inget att jämföra med förutom grundskolan och då är det ju klart svårare och jobbigare. Men hur det är på de andra linjerna vet jag ju inget om, är det likadant för dem så tycker jag synd om dem. Att jag tycker såhär kan ju iofs bero på att jag är väldigt lat eller väldigt dålig. Och jag vet att jag inte är lat...
Jag börjar faktiskt tro att jag är mkt sämre än vad jag har trott innan. Jag menar, ska det verkligen vara så här svårt jämfört med nian? För det var ju inga som helst problem då men nu har jag problem med allt nästan, tycker jag.
Jajja, jag får kämpa på, för jag tänker absolut inte hoppa av.
För jag ska klara det, vare sig resultaten blir lika bra som de varit tidigare eller inte.

Sen tycker jag det är så störigt när folk som kan det mesta, vet om det och sen gnäller hur dåliga dem är. Jag vet inte, man kanske tror att det är så jag gör nu men det är det inte. Jag är kanske inte dålig jämfört med många andra, men jämfört med många i min närhet så är jag ju långt ifrån toppen.

Men på ett sätt är det ganska skönt att slippa den pressen. Och allt löser ju sig, det gör det ju alltid. Tror jag.

Man kan ju iaf försöka.

Datum: 2007-11-19 Tid: 18:20:13
Anledningen till att jag valt just detta trevliga och mysiga tema till min blogg, är ju självklart för att jag är naturvetare. Även om alla kanske inte fattade det, men så är det iaf. Så då kan ju jag ju sitta här och låtsas att jag är lite smart, som iaf går NV och inte typ Sp eller ngt annat tramsigt xP
Ibland börjar jag undra vad jag egentligen gör på den linjen. Men det är mest p.g.a. fysiken, jag hatar fysik. Fast allt det andra tycker jag ju är ganska så roligt, dessutom funderar jag just nu på att bli läkare, så antagligen är jag på rätt ställe. Fast om man sen lyckas är ju en annan sak.

Fast även om jag tycker det verkar vara intressant att vara läkare så är jag mest ute efter ett välbetalt jobb. Jag hade nog hellre valt ett jobb som jag hade fått riktigt bra betalt för än ett jobb som jag hade velat jobba på. Fast det är kanske bara så jag ser det nu. Verkligheten kanske kommer ifatt mig ngn dag.

Jul, jul strålande jul.

Datum: 2007-11-18 Tid: 19:04:42
Jag vill att det ska vara jul, och jag vill att det ska var jul nu!
Det är så otroligt mysigt tycker jag, definitivt min favortitid på hela året. Men då menar jag inte bara själva julhelgen och julafton. Nej, jag älskar hela december med julstämmning i alla vrår. Då ska det fram med julpynt och julmusik! Längtar så otroligt mkt, det finns lixom inte ord för hur mkt jag verkligen älskar julen.
Dessutom är jag en sådan person som gillar vinterhalvårets klimat mkt mer än sommarhalvårets. Jag tycker bättre om när det är mörkt, kallt och sådär lagom mysigt. På ngt konstigt vis gillar jag inte alls sommar, sol och värme alls lika mkt.
Fast nu längtar man inte till julafton på samma sätt som man gjorde när man var liten, iaf inte jag. Förr längtade jag mest tills att tomten kom, eller iaf tills det var dags för paketutdelning för att få paket. Nu tycker jag att det är flera ggr roligare att ge bort presenter, särskilt om man har hittat ngt verkligt bra till ngn. Nu brukar jag oftast oxå veta vad jag ska få i paketen och så var det ju inte innan, så det är inte alls samma sak.
Jag längtar även mer efter själva stämmningen man har i jultider. När man tänder ljus och bara har det mysigt.

Jag är kanske väldigt töntig när det gäller sånt här, vad vet jag, men jag älskar det verkligen!

I have a dream.

Datum: 2007-11-18 Tid: 18:34:43
Jag undrar hur livet hade varit om det hade varit bekymmersfritt. Inga som helst problem eller motgångar.
Hade man blivit lyckligare av det? Eller hade man varit en otroligt svag person?
För att det ska kännas bättre så tror jag att man hade varit ganska svag, att man behöver lite motgångar, problem och bekymmer för att bli stark och klara av allt i livet, för det känns som att även den enklaste lilla sak behöver styrka för att utföras. Iaf så känns det ofta så för mig i mitt liv.
Men jag vet inte, det är kanske bara jag som är så.

Att det sen finns människor som förstör för en och trycker ner en förstår jag inte alls. Varför gör man så? Finns det verkligen folk som mår bättre av det? Jag försöker iaf att vara så snäll som jag bara kan mot personer i min omgivining, även om det kanske inte alltis lyckas. Jag vet att jag ibland kan vara väldigt rå, och kanske uppfattas som lite taskig, men jag menar aldrig ngt med det. Inte menar jag att såra ngn iaf, det är bara sån jag är som person. Att jag säger mer eller mindre allt som jag kommer att tänka på. Och ibland kan det säkert vara bra, men kanske inte alltid, och eftersom jag är van vid att vara öppen så är det svårt att inte säga ngt i "fel" stunder.
Men jag kan faktiskt vara snäll ibland. Tror jag.

MIn personlighet som jag hade förut, innan jag var sjuk börjar komma tillbaka mer och mer tycker jag. Min personlighet blev faktiskt förändrad när jag var sjuk, som min mamma uttryckte det så blev jag mognare. Visst, jag tycker väl fortfarande att jag är lika mogen som innan, men min "elaka" sida från sjuan börjar komma mer och mer tycker jag. Jag vet inte varför. Det är så bara, jag kan inte hjälpa det. Mitt riktiga jag är kanske en bitch, det döljdes kanske bara av alla mediciner. Men skulle jag säga ngt elakt till mina kompisar så menar jag inte det, det är bara så min sjuka humor är.

Även om jag tycker att jag har väldigt många brister i min personlighet, så hade jag ändå inte velat byta ut den för ngt i världen. Äntligen börjar jag faktiskt att trivas med mig själv.

I wish I didn´t have a clue.

Datum: 2007-11-18 Tid: 13:17:15
Idag berättade min lillebror för mig att dinosaurierna omöjligt kunde levt för 200-300 miljoner år sedan.
Det är ju bara år 2007 nu.

Ibland önskar jag att jag var lika naiv och ovetande om saker och ting.

Couldn´t care less.

Datum: 2007-11-16 Tid: 22:19:01
Helg. Och sen då? Det gör ju bara att jag mår sämre. Både psykiskt och fysiskt har jag märk.
Psykiskt för att jag har ett så patetiskt tråkigt liv, men det kan man ju leva med. Det är ju ändå snart vardag igen så man har ngt att göra, även om det bara är skola så trivs jag iaf där.
Sen är det lite fysiskt oxå. Det är som att när jag är i skolan så har jag så mkt att göra och tänka på att jag inte känner hur dåligt jag egentligen mår, och hur ont jag egentligen har i kroppen.
Men som sagt, nu när det är helg så kommer all smärta. Fast det är ju iofs bättre att det kommer på helgen än på vardagarna, på helgen kan man ju ändå vila sig lite.

Men jag tror att det hela beror på att jag måste ha mer av min medicin jag får på sjukhuset. Det är iofs en och en halv vecka kvar ungefär till att jag ska få den, men jag får ta prover nästa vecka och ringa min läkare så får jag se om han tänker höja dosen eller vad han gör.
Jag kanske får ligga på sjukhus eller ngt, och så säger dem att det är inte lönt att försöka göra ngt åt hela situationen längre så dem låter mig dö. Troligtvis inte.
Men ibland vill jag faktiskt ligga på sjukhus igen, för uppmärksamheten man får där slår allt annat.

"Han hade sex med en cykel"

Datum: 2007-11-15 Tid: 17:16:52
Ibland händer det spännade, intressanta och framför allt viktiga saker i världen som är värda att tas upp som nyheter i tidningar.
Förut idag satt jag och bläddrade igenom en kvällstidning när min blick fastnade för rubriken " Han hade sex med en cykel", det lät ju så smaskigt att jag var tvungen att läsa vidare, för att se vad som hade hänt.

Så här var det:
Två städerskor skulle städa ett hotellrum. Dörren var låst, så de knackade på dörren men ingen öppnade. Städerskorna gick då in i rummet, och blev chockade av vad de fick se. Där stod en man, med enbart en vit t-shirt på sig och tätt framför hade han cyklen (av okänd modell). Jadå, även det stod det, att man inte hade identifierat cyklen.
Mannen hade "rört sig fram och tillbaka med höfterna mot cyklen som för att simulera sex.  Eftersom det inte finns någon lag som förbjuder sex med en cykel, dömdes han till tre års villkorlig dom för att ha ofredat städerskorna."
Han kommer dessutom vara med på Skottlands lista över farliga sexbrottslingar i tre år framåt.

Fast han var ju inte ensam om att ha trafikrelaterade böjelser. 1993 dömdes en annan man till fängelse efter sexuellt umgänge med en trottoarer.

Ja, som det kan bli, att män ska bli fällda för sånt här när de knappt verkar bli fällda för väldtäkt. Det är väl bättre de ger sig på cyklar och trottoarer än oskyldiga flickor.

När vi ändå är inne på nyheter kan jag ta upp en annan liten notis som jag oxå läste. Detta hade hänt i samma lilla håla som jag bor, det var därför det var lite... hm, ja roligare, eller vad man ska kalla det.

"Två misstänkta rattfyllerister stoppades vid väg 111 vid *********. De misstänkta är en 57-årig kvinna respektive en 53-årig kvinna."

Tanterna goes wild!  Ojojoj, här får man nog se upp.

"Rebecka stoppar inget okänt i munnen...

Datum: 2007-11-14 Tid: 20:25:31
... medan Mathilda stoppar allt i munnen. " Förlåt, men jag tyckte att det var ganska roligt. Att alla misstolkade det utom vi eftersom vi var så inne på att det var mat vi menade.

Det har varit en ganska intressant dag idag, iaf för att vara i mitt liv. Vi hade två hålor idag, vid olika tillfällen och båda var typ två timmar var. Men vi lyckades slå ihjäl tiden. Bl.a. med att byta skor. Så det såg ut som jag hade clown-skor, men visst.
Och så har jag varit så otroligt jävla hyper idag, och glad. Fast jag har ingen aning om varför... Men det är det kanske bara jag som har märkt det. Fast det har känts bra iaf, har inte känt mig så deprimerad som jag brukar.

Sen efter en lång lång dag i skolan bjöds det på fika hemma hos Mathilda. Hembakta Wienerbröd. Vilket var väldigt gott, fattar inte hur man kan vara så bra på att baka.
Och Frida ringde till ngt som jag inte kommer ihåg vad det hette och frågade efter Fredrik Rheinfeldt, men hon fick inte prata med honom...
Sen var det kanske lite synd om Gustav som fick sitta och höra på vårt "tjejsnack" men ärligt talat så tror jag att han gillade det innerst inne. Men så råkade ju min lilla förälskelse komma ut, för bara "hans" namn nämns så blir jag väldigt mkt generad. Det gör inget för dels tror jag inte att de säger det till ngn, men jag har faktiskt sluta bry mig överhuvudtaget så mkt. Och inte bara om det, om allt. Jag känner att jag måste bli en människa som inte bryr sig så mkt, som är positiv och inte är deprimerad hela tiden.
Det kommer ju självklart ta tid, om jag nu lyckas ändra mig. Men jag är inte riktigt bekväm med den jag är än.

Fast fortsätter dagarna vara som denna så kanske det funkar.

Tisdag

Datum: 2007-11-13 Tid: 13:55:32
Det känns ju egentligen ganska menlöst att ha "tisdag" som rubrik på detta inlägget, eftersom det inte har hänt någonting och jag har därför inget att skriva.
Men det får bli så iallafall. Lite har ju hänt, men egentligen inget värt att berätta. Fast skrivsugen som jag är så tänkte jag skriva några rader om min menlösa dag iallafall.

Jag fick gå upp tidigare än vanligt för jag skulle ha utvecklingssamtal klockan 08,00. Jag menar, vilken tid att ha det på. Dessutom hann inte mamma lämna min lillasyster på dagis innan dess så hon fick oxå följa med. Vilket faktiskt fungerade bra mot all förmodan, hon satt tyst och lugn. Inte för att det var så mkt att prata om. Det hela tog väl drygt 5 minuter så det kändes ganska menlöst.
Sen hade jag franska och samhällskunskap och där hände absolut inget speciellt. Sen åt vi och det var otroligt äcklig mat idag, precis som alla andra dagar.
Efter det skulle vi ha idrott. Inte för att jag är med men jag måste ändå gå och säga till att jag är där. Men idag behövde jag inte gå en runda, för de hade styrketräning (halva klassen iaf) så jag fick sitta och titta på dem och lyssna på vår lärare när hon berättade om hur man ska träna. Jag var tvungen att vara med och lyssna på det eftersom vi ska skriva typ ett arbete om det sen.
Fast den lektionen var ganska kul, iaf innan den började, när vi stod och väntade på vår lärare. Alla stod i ett fint led och så disskuterade vi lite skillander mellan män och kvinnor. Vi tjejer tyckte att det var orättvist att killarna var så mkt smalare än tjejerna. Men så sa killarna att tjejer bara inbillade sig att de var tjocka, och att dem inte alls tyckte det. Men det kan jag nog hålla med om att det är så.

Ja, efter det skulle jag gått till skolsystern men hon var inte där idag heller, så jag får gå dit och kolla imorgon igen. Men då tänker jag kolla lite tidigare på dagen.
Känns lönt att man har en skolsyster annars om hon aldrig är där.

Sen cyklade jag hem för jag hade ingen svenska eftersom vi har gruppredovisningar och gruppen jag har varit i har redan redovisat, så det känns skönt. Nu borde jag egentligen plugga till mitt prov i Nk som jag har imorgon, men det orkar jag inte för tillfället. Tänkte sitta här ett tag och sen titta lite på tv. Sen får man se hur det blir med pluggandet.

Bara ifall att du bryr dig.

Datum: 2007-11-12 Tid: 19:00:12
Jag vet att jag är otroligt dålig på att uppdatera här, men händer det inget i det man ska kalla mitt liv så gör det inte. Det är inte mkt jag kan göra ngt åt. Och händer det inget så känns det onödigt att skriva, för då blir det bara en massa onödigt trams, ngt som jag är väldigt bra på att producera.

Men, inte för att det har hänt så mkt nu heller men nu tänkte jag bara berätta lite om vad som kommer att hända (förmodligen) i mitt liv inom det snaraste.

Egentligen skulle jag tagit blodtryck hos skolsystern i fredags, men då var hon inte där. Jag skulle då gå dit idag för att göra det, men hon var inte där då heller så jag får göra det imorgon.
Anledningen till att jag ska ta blodtryck är för att jag har så otroligt mkt näsblod, särskilt på morgnarna. Lyckligtvis har jag inte fått det ngn gång i skolan än, så som jag fick i nian, och det är bara att hoppas på att det fortsätter så. Men iaf, min läkare ville att jag skulle kolla det så att det inte beror på att jag börjar få för högt blodtryck igen. Och det hoppas jag verkligen inte att jag har, för den smärtan vet jag inte om jag klarar en gång till.
Förmodligen är det inte det, med tanke på hur mkt blodtryckssänkande jag äter. Är det inte p.g.a. blodtrycket så ska min läkare beställa tid hos öron-näsa-hals så de kan bränna i min näsa igen.
Vilket jag inte är orolig över, eftersom jag redan har gjort det två ggr innan. Fast då var mina näsblödningar väldigt mkt värre, en av gångerna behövde jag till och med en påse blod efteråt.
Men som med allt annat får man se hur det blir.

Sen ska jag till Lund om två veckor igen, för att få Remicade igen, jag vet inte om jag ska höja dosen då oxå, eftersom jag inte riktigt höll ut hela förra månaden. Men jag ska ju ringa min läkare om blodtrycket, när jag väl har tagit det så jag får se vad han säger om det. När jag ska dit så ska jag även göra ett ultraljud på magen, eftersom jag har ont i magen nästan hela tiden, och de har inte hittat ngt på andra undersökningar, så man får se hur det blir på denna. Fast jag ska vara där halv nio, så det blir till att gå upp väldigt tidigt. Dessutom får jag inte äta heller, jag får inte ens ta mina mediciner.. Undrar hur jag klarar det.
Men skulle jag bli sjuk så är jag på rätt ställe iaf.. :-)


Och från en sak till en annan: Jag hatar mitt jättedåliga självförtroende, finns det inget man kan göra för att det ska bli bättre. Jag trodde att jag skulle få bättre iomed att man gick ner lite i vikt och att svullnaden la sig lite i ansiktet. Men tydligen inte. Eller så är jag fortfarande för tjock och svullen. Jag vet inte, men det gör mig så deprimerad att vara så här, och jag hatar att vara så patetisk som jag är.
Men det kanske oxå ordnar sig en dag. Med eller utan hjälp.

Rolig konversation

Datum: 2007-11-07 Tid: 18:46:52
Förut idag stod mina två bröder ute i köket och lagade mat och jag var inne på mitt rum, men jag kunde ändå höra vad de sa. Dialogen gick så här:

Lillebror: Vad väger du?
Storebror: 80kg
Lillebror: Är inte det ganska mkt?
Storebror: Nej, inte för mig. Vad väger du då?
Lillebror: Jag vet inte.
Och efter en stunds funderande säger han:
Lillebror: Kan inte du lyfta mig och se vad jag väger?

Haha, de är ju knäppa de. Låter kanske inte så roligt när man bara läser det, men det var mkt roligt att lysna på.

Jag...

Datum: 2007-11-07 Tid: 16:38:19
...har otroligt tråkigt och känner bara för att skriva lite, fast egentligen har jag inget direkt att skriva om, så det får bli lite som det blir. Jag kan ju åtminstonde börja med att berätta om min dag.
Ja, imorse hände väl inte så mkt, jag vaknade och gick till skolan typ. Min lillasysters pappa kom och hämtade henne och min mamma för att köra dem till sjukhuset, för lillasyster har opererats idag. Men det var bara ett litet ingrepp, hon har tagit bort två brock i ljumskarna. Så hon kommer hem ikväll igen.
Men hon är oxå på Lunds sjukhus precis som jag brukar vara. Tänk att ha två barn som båda har så pass allvarliga och ovanliga sjukdomar att de måste vara på ett universitetssjukhus med specialister.

I skolan har det inte hänt så mkt, en väldigt lång dag idag, slutade inte förrän halv fyra. Visst, det är kanske inte så jättelångt men ändå, jag tycker det.
Fast en tjej i min klass tyckte att hon var väldigt kissnödig hela tiden, då frågade jag henne om hon har funderat på om hon har diabetes men det hade hon inte, för egentligen hur ska hon kunna veta vad symptomen för det är? Så jag sa till henne att jag ska ta med min blodsockermätare imorgon så får vi se om där är ngn diabetes eller inte.

När jag sen äntligen kom hem så var mina två bröder ute på gården och spelade fotboll. Jag gick in och hämtade en oljekanna för att smörja mitt lås, det håller på att rosta fast nu när det är kallt och blött ute, men när jag hade oljat det så gick det som smort igen. Väldigt intressant att veta...

Ja, sen la jag o läste på min säng lite och sen hamnade jag här.  Så nu efter att ha suttit här ett litet tag så har jag otroligt ont i ryggen, så jag måste nog gå och lägga mig i min säng igen. Och antingen läsa eller titta på tv. Får se om det är något roligt på burken eller inte.

Usch, vilket konstigt och onödigt inlägg det här blev. Men jag hade tråkigt och jag är ganska trött, vilket nog märks ganska tydligt med tanke på inläggets onödiga innehåll, men jag tvingar ju ingen att läsa det. Jag skriver mest för min egen skull, för att jag tycker det är roligt.

Men nu ska nog jag och storebror snart göra lite mat till de andra syskonen som är hemma, och innan det måste jag lägga mig ner en stund. (ja, jag är som en gamling)

Not really like you.

Datum: 2007-11-05 Tid: 19:01:35
Jag är inte som alla andra, varken på in-, eller utsidan. Och inget av det kan jag göra ngt åt...  Visst, att jag inte vill klä mig som alla andra kan jag väl hjälpa, men jag förstår inte varför man skulle vilja det överhuvudtaget...

Men det var egentligen inte det som det handlade om. Det jag ville ta upp handlade egentligen mer om saker på insidan så att säga. Att även om jag ser ut att må som alla andra, att jag har samma styrka och uthållighet som alla andra så har jag faktiskt inte det.
För att ta ett exempel: För ngn vecka sen så var jag i simhallen och badade med mina småsyskon. Eftersom jag inte har simmat på typ tre år så blev jag så väldigt sugen på att simma att jag började simma några längder.
2 st.
Sen var jag helt slut. 50 meter.
Fast sen simmade jag faktiskt en till. 75 meter. wow.
Sen fick jag muskelinflammation tvärs över axlarna och nacken ut i båda armarna.

Så är det konstigt om jag faktiskt inte orkar lika mkt som alla andra?
Det är lixom precis att jag orkar gå i skolan, sen utöver det känns det som andra har en massa krav på mig, men jag klarar faktiskt inte vad som helst, även om jag skulle vilja. Sen känns det så dumt att säga nej, för det känns som att man sviker och att man är så tråkig. Men orkar man inte så orkar man inte.
Och bara för att jag säger nej, p.g.a. det så betyder det absolut inte att jag inte tycker om folk längre eller att jag aldrig mer vill göra ngt. Jag orkar inte alltid bara.
Så är det, och det är inget jag kan göra ngt åt.

Lite smått utråkande.

Datum: 2007-11-02 Tid: 16:25:09
Idag skulle jag lekt med min vän Nathalie efter att jag hade städat. Men då kommer jag på att min moster o kusin från Malmö är här över helgen och att vi ska ha kalas för min kusin som har fyllt år, och var då tvungen att ställa in min lekträff med Nathalie. Fast sen tänkte jag att vi kunde setts nu ikävll ist, men så har jag nog gått och blivit sjuk.

Jag vet inte om det är ngn biverkning eller så av medicinen som jag fick i onsdags, hoppas inte det.
Känner mig bara så otroligt svag i hela kroppen och jag känner bara för att sova eller ngt..

Men först ska jag lägga mig i min  säng och titta på Dawson's Creek och efter det lär jag väl somna en stund.

Väl anpassat.

Datum: 2007-11-01 Tid: 19:42:48
Nästa onsdag ska min lillasyster opereras. Så hon har fått hem lite lappar om operationen.
På lappen om förberedelser inför operationen står det:
"Operationsdagens morgon får ert barn inte tugga tuggummi, röka eller snusa"

Det är bra att de skriver sådant på en lapp för en femåring.

Bara vi inte glömmer säga till henne att hon måste hoppa över sin morgoncigg.

Sjukhus

Datum: 2007-11-01 Tid: 10:44:54
Igår var jag på sjukhuset för att få lite mer Remicade, och det behövdes för jag kände mig väldigt sjuk och behövande.
Dessutom har jag haft ont från den ena överarmen, tvärs över nacken och axlarna till den andra överarmen. Och jag fick då veta att det berodde antagligen på att jag har en muskelinflammation där. Vilket gör att musklerna även svullnar så mina blodkärl som är extra känsliga kommer i kläm. Men de kunde inte göra så mkt åt det, jag fick hoppas att mina nya dos med Remicade skulle ta bort den smärtan. Och tills det händer så fick jag fortsätta äta panodil som jag har fått göra innan. Egentligen fungerar ju Ipren 10 ggr bättre mot inflammationer men eftersom jag inte får äta det tsm med mina cellgifter så får jag ju nöja mig med Panodil...
Annars, så gick det väl som det brukar. Otroligt långtråkigt bara. Dessutom var inte min läkare där, som vanligt så jag fick prata med en annan.
När sköterskan skulle sätta venflonen först där jag skulle få in min medicin och där hon tänkte ta prover så tänkte hon först sätta den i handen. För att det skulle bli bekvämare för mig än att ha den i armvecket. Men hon provade sticka in den två ggr och körde runt med nålen inne i handen för att hitta kärlet utan att lyckas, så hon fick sätta den i armvecket iaf.

Den här gången var både mamma och Jennifer med. Vilket kanske inte var så lyckat eftersom Jennifer inte har ngt som helst tålamod och väldigt mkt myror i byxorna.
Men det gick väl ändå. Fast jag är så otroligt trött på att vara där så mkt.
En sak var iaf bra med detta besöket. Jag fick ju som vanligt väga och mäta mig och denna gången hade jag gått ner 2 kg sen jag var där och fick medicin för en månad sen. Jag vet att det inte är så mkt men det lilla kan göra mig glad iaf.

Innan vi tog tåget hem så gick vi oxå en runda i Lund, vilket hade varit mkt trevligare utan Jennifer eftersom hon bara gick och gnällde om att hon ville hem. Men jag skulle se om jag hittade några stövlar, men det gjorde jag inte så jag vet inte om jag ska strunta i att köpa nya, jag har ju ändå två par stövlar så det får väl räcka.
På tal om skor förresten. När jag var i Lund för två veckor sedan med Nathalie så gick min ena sko sönder när vi skulle gå hem, klacken gick typ av längst ner så det var bara typ en järnpinne kvar och när jag skulle gå hem igår med ett par andra skor så hände exakt samma sak. Dessutom båda på högerskon. Vad är oddsen för det? Kan man inte gå med högklackat i Lund utan att de ska gå sönder eller?
De ena paret, de som gick sönder först gör inte så mkt men de andra var faktiskt mina favortiskor så jag måste hitta en skomakare så jag kan klacka om dem, för jag vill faktiskt ha dem kvar. Dessutom passar de så bra till mina nya jacka jag har köpt och en väska som jag har sedan innan. Så dem måste lagas.

Nu ringde läkaren jag träffade igår precis. Han sa igår att han skulle ringa idag om proverna inte var bra så man blev ju lite rädd när man såg att det var privat nr, fast som tur var så var det inte så farligt. Sänkan (som man kollar hur sjuk man är, den ska ligga på 0) låg på 50, vilket är ett värde man har om man typ har influensa och mitt blodvärde hade gått ner till 94 och det ska ligga över 100 iaf. Jag äter dessutom järntabletter 2 ggr om dagen... Så jag skulle ta prover nästa vecka igen och så förhoppningsvis berodde detta bara på att jag behövde Remicade så antagligen är proverna bra om vecka. Får man hoppas.

Det är jobbigt och tråkigt att vara sjuk.

RSS 2.0